Year: 2013

Husse han drog iväg mitt på en resa så vi fick lite egen tid att fixa där hemma. Så morgonen var lite städning. Det är då man i bästa fall går undan och låter matte fara fram som ett yrväder själv. Jag har försökt att engagera mig och jaga borsten, dammsugare och göra tigerhopp mot skurmoppen. Inget av mina städförsök har visat sig vara så populära.

Sen så blev det ut och promenera, snön ligger fortfarande och vill inte riktigt försvinna. Men solen sken på så det var en del ute i spåret så fick träna både på hund och människomöten. Det samma fick Scarlett göra och vi klarade oss båda bra.

Fast när matte kom hem så lyste hon upp, fast inte av rätt orsak. Utan hon lyste upp och blev surgrinig. Nu förstår jag inte riktigt varför hon blev det. Att hon hade sett fram emot att få sätta sig ner och fika på de goda lördagsfrallorna efter att ha städat och promenerat oss. Fast nu hade jag istället varit upp och snott till mig påsen, tuggat sönder påsen, ätit upp frallorna. I samband med det så kan jag också tillägga att trycka i sig 4 frallor det smular ganska så rejält. Så utan mer diskussion så åkte jag in i buren på en time-out. Medans matte fick fika på knäckemackor istället…

Sen så fick jag gå en träningspromenad ner till stora vägen. Där har jag aldrig gått tidigare. Så massor av nya dofter och saker att undersöka. Väl nere vid stora vägen så fick jag sitta vid busshållplatsen och titta på trafiken som swichade förbi. Vi gick över gatan fram och tillbaka. Man går fram till vägen, sitter ner , väntar på varsågod och så går man över. Fram och tillbaka. Till slut så hade vi tur och det kom en stor buss. Men folk som kände matte och skulle hälsa på henne (och självklart mig också) och så var husse också med. Jag är lite hoppig men det var folk som ville hälsa på mig iallafall. Det älskar jag! Fast när jag hälsade så lyckades jag få mitt täcke att kasa ner lite så jag fastnade med benet i den, så jag damp lite i baken. Men sånt händer! (och det krävs en naturbegåvning för att lyckas sno in sig, runt sig, och jag är precis en sådan naturbegåvning säger matte!)

Så körde vi hem och hade knappt hunnit mer än hem innan det var dags att få gäster. Scarlett har lika svårt som jag att förstå konceptet att det kan komma besök som inte är här enbart för vår skull. Men det var trevlig och vi fick hälsa och kolla läget. Även om vi sedan fick tillsägning och uppmaning att gå och lägga oss i bädden och så lång var väl allt okej – men sedan förväntades vi faktiskt att ligga kvar där. Suck pust och stön så jobbigt och framförallt extremt trååååkkkkiiiigggttt. Men de säger att livet tydligen måste vara lite tråkigt ibland också…

Idag så var det spårdags, det var riktigt länge sedan vi spårade sist. Ja nu pratar vi ju om såna där matte spår.
På morgonen så såg jag 4 rådjur som stod och retades på stigen och gick över. Jag sa direkt till matte släpp mig. Men inte fick jag dra efter, inte ens spåra efter dem fick jag. Då var det så f e l att bry sig om spår och vilja jobba. Men när matte vill då ska vi också vilja, men varför kan inte matte vilja när jag vill som mest??

Men matte kom hem efter en stund iväg och efter en stund hemma så packades vi in i bilen. Ja, ja vi kanske var något lite besvärliga som kom på att vi faktiskt inte alls ville åka bilen. Eller mer konkret inte villa hoppa upp bak i bilen. Zorro drog en repa och sedan försökte han förklara att han visst skulle sitta i baksätet och inte i någon hundbur. Jag ville inte hjälpa till utan tyckte att matte kunde lyfta in mig i buren. Men efter lite bök så fick jag upp framtassarna och åkte in i min bur och Zorro åkte in i sin.

Väl frame så var det dags för lite mer härlig övning. Spårning!
Mitt spår var lite klurigt idag, men det uppvägdes av att spår i snön är lite lättare att följa. Tydlig spårkärna om man säger så. Hur som, den gick i 4 vinklar och korsade en stig där det undgefär samtidigt som matte gått spår även gått två hundar och två människor. Jag struntade i att plocka upp någon av vantarna på vägen men markerade fint spårsnitslarna där de låg. Fokus uppåt istället för nedåt – strunt samma huvudsaken är väl att jag markerar något eller?

Sen var det Zorros tur ut, han drog iväg med en rasande fart.Klockrent i snöspåret men inte ens i närheten att matte skulle hinna med. Så han saktade sedan ner tempot och stannade till med jämna mellanrum och vände sig om för att kollade så att matte var med och hängde med där bak i spåret. Vi var lika goda kålsupare båda två för han ville inte heller varken markera eller plocka upp vantarna i spåret. Och först med lite övertalning så ville han busa och leka med spårslutet, fast hade han fått så hade han nog velat fortsätta att spåra lite till.

Matte grymtade något om att så här fint skulle vi spåra på barmark också, ja ja matte drömma kan du ju alltid få göra. Efter spårningen så blev det ingen extra promenad utan vi åkte hem och så tog vi en eftermiddagslur allihopa.

Idag så tog vi bilen ut i storskogen. Men eftersom det kom nästan 15 cm snö igår så var där uppskottat vallar längs hela vägen. Så vi fick köra förbi alla avtagssnuttar där man tidigare kunnat parkera. För nu var där bara snövallar. Men till slut så hittade i en korsning som var lite bredare och fick tjänstgöra som parkeringsplats också.

Så vi skuttade ut ur bilen, bliev ihopkopplade med mattes midjebälte och så bar det iväg. Ja ja jag hade kanske något mycket fart i början så att matte nästan fick samma fart som mig. Men då gnölades det och gnälldes om att jag skulle gå fint. Scarlett hon var så duktigt och fick beröm istället.

Sen så gick vi där och vallades fram och tillbaka, hittade ett härligt spår som både jag och Scarlett ville följa. Men då skulle vi ju självklart gå åt ett annat håll. Så riktningsbyten mest hela tiden för där fanns många spår, och med det så kom det träd i vägen. Så blev det till att träna på att trassla ur och gå på rätt sida om trädet. Jag börjar få häng på det och löser de flesta av dessa situationerna med bravur.

Men något hurran och bravur var det inte när jag nästan drog iväg med matte, eller fick kopplet nere vid vaden på matte och drog till. Eller när jag lyckades sno in 3 ben på mig själv samt låsa fast Scarlett i mitt koppel. Men säger bara som det är – jag ÄR en naturbegåvning när det gäller koppel och att sno in sig i dem.

Jag har ju lite problem med magen för tillfället. Det innebär att man inte får äta vad man vill (ja i ännu mindre utsträckning än tidigare..) Så jag får ris, fisk/kyckling, psylliumfrön och inte något annat får man äta.
Så vad gör man då?
Jo först så stjäl man ett äpple ,fast det fick jag inte äta för matte såg mig.
Sedan på promenaden så hittade jag ju skit som jag liksom inhalerade i mig.
Men hemska tanke nu pratar matte om att hon kommit på en lösning, munkorg!
Munkorg så att man inte KAN äta ? En monsterhund i munkorg för att han äter allt han kommer över?

Nej, nu du dumma mage får du bli bra så att jag kan stoppa i mig allt och lite till utan problem!

Ja idag när vi steg upp, så var hela marken täckt av ett lager vitt fnöff – ja snö. Men nu är det helt fel med snö. Det ska vara blommor och spriande grönt ute inte vit och snö.

Ja det är vi iallafall två som tycker, jag och matte. Jo jag tycker också det är kul med snö och att leka med snöbollar men nu har vi gjort det så nu kan vi istället börja fokusera med den riktiga höjdpunkten i livet – att simma. Men med denna takten lär det väl inte bli något simmande alls i år. Snö vik hädan!

Zorro, däremot ja han sprang runt och jagade snöflingorna för idag var de massor av dem och de singlade dessutom lagom långsamt. Ja, ja vi har olika prioriteringar här i livet brossan och jag.

Idag så blev vi överraskade, när vi låg och vilade förmiddagsvila så kom matte hem. Hon hade bara varit en liten tittom på jobbet och kom hem tidigt. Efter att vi fått springa av oss en stund i trädgården i det fina vårvädret så gick vi in och fortsatte vila alla tre ihop. Så här skulle man ha det mest hela tiden.

Fast förutom mys så har man ju lite träning också, har helt glömt att berätta om mattes nya tilltag. Jag har ju länge fått gå som en 8 mellan benen på matte. Det är ju inga problem. De senaste dagarna har Zorro fått försöka sig på detta konststycke. Men det är ju skrattretande att se på. Han lägger sig ner, ålar och kryper runt, boxar med framtassarna och fjantar runt. Man kan ju bara sucka åt det…

Jag har dessutom visat honom så att han kan få se hur det hela ska gå till på riktigt men nope det vill inte trilla ner riktigt. Idag så lyckades han få till nästan ett varv, så får vi ser hur lång tid det tar innan han fattar galloppen helt ut och kan snurrar runt 8 åt höger och vänster med galans och finess.

Jag förstår inte alls hur det kommer sig men ibland så kan de tvåbenta vara där uppe eller sitta djupt försjunkna i att titta på dumburken eller datorn eller till och med läsa en bok.

Men så kommer de för att se och undersöka vad det är jag gör. Det är alltid när jag håller på med kreativitet. Vissa skulle kanske vilja kalla det för bus, men jag väljer att säga kreativitet istället. För jag är ju faktiskt ingen busig pojk – bara uppfinningsrik!

Jomen de hävdar liksom att när jag är påmina kreativa upptåg så har jag ett annat ljud. Ett annat ljud när jag trippar fram över golvet. Det är någon om som de kallar för “jag-gör-inge-bus-trippe stegen” Så får de hör dem så kommer de. Idag så hade jag gått in i förrådet och hämtat mig en rödlök. Men mina steg avslöjade mig direkt och löken blev konfiskerad. Attans jag som trodde att de var helt försjunkna i det där tv-programmet och att jag smög så försiktigt och fint.

Så där har vi ju ett utmärkt träningsalterantiv, att träna bort mina “jag-gör-inge-bus-trippe stegen”. Men inte tränar vi på något så nyttigt utan det är mer värdelösa saker som, sitt, ligg, kom och godis på nosen etc.

Ja idag så var vi ute på promenad och knatade turn vår vanliga runda. Zorro fick ut först och knata på själv. När det sedan var min tur så fick jag även sällskap av momor och moster. Men moster hon hängde inte med hela vägen utan avvek.

Men när rundan var klar så gick vi hem till momor och mofar. Jag fick självklart kolla läget i kylen. Det fanns lite smaskig köttlimpa som jag fick smaska i mig. Efter det så fick jag även smaska i mig en litet roligt tuggbensboll.

Ja, det var iallfall roligt till att börja med, jag kastade runt det och lekte med det för det var en liten boll i tuggben. Jonglerade med den och sedan så la jag mig tillrätta för att tugga upp den lilla bollen. Nu gick det si så där. För halvvägs igenom så började jag harklar lite. Jag hade satt i halsen, jag fick inte så mycket luft, andnöd.
Matte körde in hela handen i munnen på mig – kände att det satt fast en stor bit ben i halsen. Men hon fick inte tag i den. Ropade lätt panikslagen på mofar, fortsatte att gräva i halsen på mig medans jag bara väste för att jag inte fick ordentligt med luft. Så fick hon äntligen tag på den – och drog ut hela den stora tuggbensbiten som satt sig på tvären.
Nu kan man ju tro att jag skulle få njuta färdigt mitt tuggben men icke så nicke – det åkte i soptunnan. Men jag fick en puss på nosen och en stor kram av matte! Hon sa också att jag inte skulle skrämmas så mera. Men vet inte om Royal, jag och Zorro skrämt henne nog genom åren för att hon ska bli lite lagom luttrad. Så när jag väl andades bra och väl igen så var allt finemang och bra.

Zorro han försökte sedan på kvällen att lugna sina nerver lite, så när matte satt i boxlången och arbetade, så glömde hon bort sitt vinglas i fönsterbrädan medan hon hämtade ett papper. Vips så var Zorro där och sörlpade vin – allt för att lugna nerverna. (och med minnen av de goda champangen till nyår så var ju inte det så konstigt). Men att dela glas med boxerslem längt kanten var inget matte ville. Så Zorro han fick faktiskt lite bannor – och med tungan nere i glaset kan man väl säga – tagen på bar gärning?!

Upp och nervända morgonen var det idag. Men det är jag inte det minsta ledsen över. För det innebär att det glömdes 2 apelsiner frame. Så vad kan vara mer lämpligt än att då ha en liten fruktstund sen tillsammans. Ja det var ju jag som plockade åt mig de glömda apelsinerna. Men jag tänker inte berätta sedan hur syrran och jag delade. Men snäll som man är så fick hon väl iallafall en liten bit.

Jag vet att matte är lite rädd om sin ena matta, det är mattan där man inte får ligga och tugga märgben och annat klaffsigt. Nu tyckte jag inte att hundmattan 10 cm bort var lika skön. Så jag la mig och mosade och tuggade apelsin i den tuffsiga fina mattan. Nu är det så att när man äter apelsin själv så är det så mycket mer besvärligt. Ja att liksom få bort det där dumma skalet. När man får apelsinklyftor serverade så är ju skalet borta.

Frånsett det så förflöt dagen sig likt. Förutom när det var dags för kvällspromenad. Då var det stavgång. De där otäcka stavaran var med och så skulle man träna och vara duktig på att inte gå framför dem. Scarlett var först ut och kom hem och återrapporterade att hon sköt sig utmärkt. Hon fick gå med kopplet löst hängande efter sig och gå bakom matte och stavarna. Kom hon förbi så räckte det med en liten harkling och så föll hon in bakom igen.

Så var det min tur, ja den första biten gick väl bra. Men sen guuuuuuddddd vad tråkigt. Allvarligt menar du att jag ska gå här bakom och ha tråkigt. Inte dra åt sidan, framåt, korsa som en minsvepare, dra på spår höger, dra på spår vänster. Sno in baktass, sno in matte, sno in stav, sno in mage, sno in framtass, fastna som i ögla, snubbla på stavarna. Jag fick också gå med kopplet löst hängande efter mig, nu hade jag lite problem med att förstå VARFÖR jag skulle gå bakom. Så jag rushade fram emellanåt. Men då blev det tvärnit med stamp på kopplet och åter i ledet.

Sen dansade vi fram, ja inte att det gick som en dans utan mer att täcka upp. När jag försökte dra förbi på högersidan så var matte där rakt framför. Smet jag då och vänster så var matte där också och täckte upp. Så en stund så gick jag faktiskt riktigt fint och travade på och kände mig nästan besegrad. Ja inte fullt ut behagligt för jag snubblade in i stavarna titt som tätt. När jag bonkade in i stavarna så fick det matte lite ur balans – skojig lek.

Fast sista biten, nej då var där massor av häftiga spår från rådjuren som gått förbi precis så då räckte det inte med stamp på kopplet. Så då fick man hållas i kopplet ordentligt. Då hade vi en lite dispyt matte och jag och hur vi skulle gå. Men det resulterade i att matte nästan tappade humöret på mig – men istället så satte vi oss ner på stigen och gosade en liten stund innan vi med djupa andetag och undanlagda stavar klarade av den sista lilla lilla biten hem.

Efter gårdagens stadspromenad och resultat så bar det sig inte bättre än att det återigen blev dags för en stadspromenad. Denna gången en annan stad.Så vi körde till ett ställe jag kände igen. Husse och mattes jobb. Där parkerades bilen och istället för att sitta och vänta i bilen så fick vi komma ut. Så det började med lite raska steg längs vägen fram och tillbaka med lite bilar som passerade och det var inga problem och svansen i topp.

Så började vi gå och man skulle gå lite fint och så där. Zorro han sniffade och sniffade och sniffade och tyckte det var ganska spännande. När vi kom en bit till så tyckte jag inte alls att det var spännande längre. Svansen åkte ner och jag sa kan vi åka hem nu.

Zorro han brydde sig inte det minsta om allt det där utan hans nos var fullständigt påkopplad och resten av allt som hände med bilar, människor och ljud bara var. Så vi knatade på och varje dörr så funderade jag på om jag kunde få gå in där. O vet ni vad – det finns dörras som faktiskt öppnar sig och säger kom in. De liksom bara glider upp när man kommer nära dem. Men sånna dörrar får man inte gå igenom om man är hund. Något om att det leder till butiker som inte vill ha hundar. Vilka dumma butiker som inte vill ha hundar! Efter en lång tortyr i stadskärnan så var det äntligen dags att gå tillbaka till bilen. Då åkte svansen upp igen och allt var lite mera frid och fröjd.

Ännu bättre blev det efter en stunds körande. För då var vi i storskogen. NU pratar vi om riktiga saker. Så här var svansen upp och som en plym. Ja det kan jag faktiskt ha även om jag är boxer! Så truttade jag iväg på en avslutande härlig skogspromenad. Det var balsam för själen efter att ha behövt s t å ut med stadsrunda. Sen var vi trötta och goa när husse och matte drog iväg en vända på kvällen och lämnade oss åt vårt öde.

Idag så bar det iväg på Lorinas hundpromenad i stan. Efter förra omgången där de sköt raketer och gången innan när de höll på med massor av skräp med stora maskiner etc.

Ja om jag säger så här – jag var väl inte speciellt sugen på det där med att gå en promenad i stan. Kan det börja bra med att jag faktiskt fullständigt vägrade att gå ur bilen. Så efter att matte försökt med lite lock och pock – och jag fortfarande tvärvägrade. Så blev jag dragen och utlyft ur bilen.

Hundar runt ikring som jag knappt brydde mig om så började promenaden. Första delen gick väl ganska okej. Sedan kom vi mer in mot centrum. Vet inte om det är bilarna, människorna, ljudet, platsen och minnen eller kombinationen som spökar för mig. Men svansen den höll jag nere, godis vägrade jag att ta – men jag gick hyfsat fint i lite lagom tempo. Utan att få panik och dra iväg med matte.

Utanför Willys så hade vi ett lite längre stopp. Men se stopp och just där är ingen höjdare för mig. Så jag fick istället gå. Jag gick där fram och tillbaka. Passerade de andra hundarna och människor hit och dit utan att faktiskt bry mig så speciellt mycket alls. Så det gick nästan riktigt bra. Ända tills jag tröttnade och såg en annan utväg.
Där fanns en bil som stod så fint parkerad vid sidan om, med bakdörren öppen. Så jag såg min chans. Jag tog fart, och en inte ont annande matte åkte lite kana efter mig innan hon fick stopp på ekipaget. Jag skulle in i bilen och sätta mig! Kom inte längre än att jag kunde titta in lite ordentligt med huvudet. Attans också!

Sen var en tant som sedan hötte med fingret åt matte och sa att hon var rädd för hundar och att matte fick hålla i mig så att jag inte skulle äta upp henne. Ja hon sa inte äta upp men som om jag hade velat äta en seg gamal tanta. Nej – du späda små gulliga barn är mer min speciallitet. Fast inte äter jag upp dem utan slickar och pussar dem bara.

Så gick vi vidare och del av promenaden sen så hade jag faktiskt svansen på halvstång och tog emot godis. Men när vi väl kom till bilen så var jag allt glad över att se den och hoppade självmant och kvickt in i den. Där kunde jag pusta ut!

Efter promenad med husse, så öppnade han så att vi kunde springa upp och säga GOOOOOODDDD MOOOOOORRRRGGGOOONNN till matte.

Jag kastade mig upp för trappan, fortfarande kall i pälsen efter promenaden så störtankradet jag rakt på matte. Drog mitt halsbandsspänne i hårbotten på henne. Lät håret fastna i mitt halsband och ryckte till. Sedan la jag mig på henne och rullade fram och tillbaka samtidigt som jag jabbade med tassarna.

Hämtade min stora nallebjörn och svängde med den fram och tillbaka samtidigt som jag kanske lite klumpigt trampade hit och dit på matte. Därefter så tog jag min lilla lilla elefantleksak. Sen körde jag leken katt o rått – den går till så att jag kastar den lilla leksaken en bit bort. Sedan så spanar man in den och så tar man sedan ett jätteskutt och kastar sig över leksaken. Detta upprepas så många gånger som man orkar och känner för det göra då hoppa lite över och runt och på matte om det är möjligt. Detta skulle jag villa betäckna som ett härligt väckande från min sida.

Scarlett hon kom upp en stund senare, när jag var i hallen och letade efter något annat kul att göra. Hon gick fram försiktigt till sängens fotända. Hoppade upp utan att trampa eller stampa på matte det alldra minsta. Gick försiktigt bort till huvudändan och pussade matte lite fint på kinden.

Urghh så tjejigt och messigt! Inte minsta fart och fläkt i det ju…

En uttråkad och understimulerad boxer är en uppfinningsrik boxer.
Jag det är ju faktiskt ganska så enkelt, får man ingen stimulans så får man fixa egen stimulans.

Men en matte som är sjuk och ligger nerbäddad i sängen så bestämde jag mig för aktivera mig själv. Jag började i uterummet och där hittade jag ett CD-fodral med ljudböcker samt ett par lösa CD-skivor som jag arrangerade om. Men se det är tydligen något med mina steg som avslöjar mig. När jag liksom trippar fram på tårna så låter det annorlunda så då fick matte en liten föraning om att jag höll på med egen aktivering. Så hon kom ner och tog ifrån mig alla CD-skivorna. Då gick jag runt för att kolla läget vad mer jag kunde aktivera mig med. Jag försökte ta och titta lite närmre i boken matte hade men det fick jag inte.

Så det gömdes godis ute, det gömdes godis inne och sedan så fick jag och Scarlett lite spela lite såna där aktiveringsspel. Det kördes lite enklare kommandon sitt, ligg, stå och sidan. Så det tog väck den absolut värsta uttråkningen.

Men efter ett tag så tyckte jag att om nu matte bäddat ner sig i soffan så kunde jag ju också ligga där och mysa. Men det fick jag inte. Då jabbade jag på mattes datorskärm och så la jag hela huvudet mot tangentbordet – då händer det grejer och saker och ting flippar runt. Sen fick jag ut och busa och springa av mig en stund i trädgården och ytterligare lite leta godisövningar. Toarullar med lite godis i fick vi också att slita sönder och busa med.

Jag har tränat de tvåbenta väl, att när jag går till ytterdörren och skäller ett skall så betyder det att jag behöver gå ut. Men idag så gav det inte full utdelning. Jag stod där och skällde och ville ut men inte blev jag utsläppt… okej jag kan ju kanske erkänna att jag faktiskt inte var kissenödig var 20 minut utan mer ville ut och jaga fåglarna.

Men jag fick istället kolla läget ute, står man i bädden så lägger man tassarna på den låga fönsterkarmen och man ser ut. Annars så kom jag på en supersmart sak idag. Pilatesbollen stod vi de höga fönsterna. Så jag la upp framtassarna på pilatesbollen och höll balansen så fint. Det var ingen som höll i bollen men jag knuffade den mot väggen så den var stilla. Så med framtassarna på bollen så kom jag upp mig och kunde se ut genom fönstret. Mycket smart lösning om jag får säga det själv!

När husse sen kom hem på kvällen så dansade vi båda hulla hulla och fick äntligen ut och gå en härlig promenad och få ut lite energi ur kroppen. Ja, okej jag måste nog erkänna att Scarlett inte var så uttråkad som jag. Hon insåg direkt läget att det kommer att bli en tråkdag och så var hon nöjd. Men jag vill har aktion, fart och fläkt – varje dag!
Livet är till för att utforska och uppleva – inte ligga och vila och slappa och ha tråkigt!