Stadspromenad

Idag så bar det iväg på Lorinas hundpromenad i stan. Efter förra omgången där de sköt raketer och gången innan när de höll på med massor av skräp med stora maskiner etc.

Ja om jag säger så här – jag var väl inte speciellt sugen på det där med att gå en promenad i stan. Kan det börja bra med att jag faktiskt fullständigt vägrade att gå ur bilen. Så efter att matte försökt med lite lock och pock – och jag fortfarande tvärvägrade. Så blev jag dragen och utlyft ur bilen.

Hundar runt ikring som jag knappt brydde mig om så började promenaden. Första delen gick väl ganska okej. Sedan kom vi mer in mot centrum. Vet inte om det är bilarna, människorna, ljudet, platsen och minnen eller kombinationen som spökar för mig. Men svansen den höll jag nere, godis vägrade jag att ta – men jag gick hyfsat fint i lite lagom tempo. Utan att få panik och dra iväg med matte.

Utanför Willys så hade vi ett lite längre stopp. Men se stopp och just där är ingen höjdare för mig. Så jag fick istället gå. Jag gick där fram och tillbaka. Passerade de andra hundarna och människor hit och dit utan att faktiskt bry mig så speciellt mycket alls. Så det gick nästan riktigt bra. Ända tills jag tröttnade och såg en annan utväg.
Där fanns en bil som stod så fint parkerad vid sidan om, med bakdörren öppen. Så jag såg min chans. Jag tog fart, och en inte ont annande matte åkte lite kana efter mig innan hon fick stopp på ekipaget. Jag skulle in i bilen och sätta mig! Kom inte längre än att jag kunde titta in lite ordentligt med huvudet. Attans också!

Sen var en tant som sedan hötte med fingret åt matte och sa att hon var rädd för hundar och att matte fick hålla i mig så att jag inte skulle äta upp henne. Ja hon sa inte äta upp men som om jag hade velat äta en seg gamal tanta. Nej – du späda små gulliga barn är mer min speciallitet. Fast inte äter jag upp dem utan slickar och pussar dem bara.

Så gick vi vidare och del av promenaden sen så hade jag faktiskt svansen på halvstång och tog emot godis. Men när vi väl kom till bilen så var jag allt glad över att se den och hoppade självmant och kvickt in i den. Där kunde jag pusta ut!