Efter gårdagens stadspromenad och resultat så bar det sig inte bättre än att det återigen blev dags för en stadspromenad. Denna gången en annan stad.Så vi körde till ett ställe jag kände igen. Husse och mattes jobb. Där parkerades bilen och istället för att sitta och vänta i bilen så fick vi komma ut. Så det började med lite raska steg längs vägen fram och tillbaka med lite bilar som passerade och det var inga problem och svansen i topp.
Så började vi gå och man skulle gå lite fint och så där. Zorro han sniffade och sniffade och sniffade och tyckte det var ganska spännande. När vi kom en bit till så tyckte jag inte alls att det var spännande längre. Svansen åkte ner och jag sa kan vi åka hem nu.
Zorro han brydde sig inte det minsta om allt det där utan hans nos var fullständigt påkopplad och resten av allt som hände med bilar, människor och ljud bara var. Så vi knatade på och varje dörr så funderade jag på om jag kunde få gå in där. O vet ni vad – det finns dörras som faktiskt öppnar sig och säger kom in. De liksom bara glider upp när man kommer nära dem. Men sånna dörrar får man inte gå igenom om man är hund. Något om att det leder till butiker som inte vill ha hundar. Vilka dumma butiker som inte vill ha hundar! Efter en lång tortyr i stadskärnan så var det äntligen dags att gå tillbaka till bilen. Då åkte svansen upp igen och allt var lite mera frid och fröjd.
Ännu bättre blev det efter en stunds körande. För då var vi i storskogen. NU pratar vi om riktiga saker. Så här var svansen upp och som en plym. Ja det kan jag faktiskt ha även om jag är boxer! Så truttade jag iväg på en avslutande härlig skogspromenad. Det var balsam för själen efter att ha behövt s t å ut med stadsrunda. Sen var vi trötta och goa när husse och matte drog iväg en vända på kvällen och lämnade oss åt vårt öde.