Efter gårdagen så hade vi slappedag typ nästan hela dagen. Tjejerna de la sig och myste i boxlången. Men jag lever efter devisen finns det hjärterum så finns det boxerplats! Så jag la mig helt sonika uppe på dem, med de tog det med ro och låg kvar.
Men på eftermiddagen så blev det äntligen lite fart och fläkt. Då packades vi in oss i bilen och brummade iväg. Vi kom ut i vår “vanliga” spårskog men det blev en liten chock. För skogen såg inte alls ut som vanligt. Där hade varit maskiner så att träderna har trillat ner och omkull.
När vi spårade så hade matte lagt världens bästa spår. En bit in i spåret så hittade jag spårmarkörerna. Denna gången var det inte fjantiga saker som vantar, leksaker eller pinnar. Det var kaninpluttar – underbart fullt med godis i spåret. Men fastän jag var duktig och försökte att dammsuga upp alla pluttarna så försökte matte få mig att göra något annat. De där tvåbenta är då aldrig nöjda och konsekventa -eller?
Scarlett hon hade lite hög nos i sitt spår så även om hon hittade sina vantar så kryssar och slår hon som värsta segelbåten i spåret. Det gillar tydligen inte heller. Pittitester!
På tal om småsaker så älskar jag ju mina pinnar vilket inte är någon nyhet. Jag tuggar gärna på en liten träbit när möjlighet ges. Idag på förmiddagen så passade jag på att ta ett par tugg och testa av skohyllan. God arom, bra stuns i träet, sura miner från matte var det resultatet. Annars så tuggar jag på mina små pinnar.
Men idag så uppgraderade jag mig på pinnfronten – kolla in min stora fina fantastiska pinne.
