Idag så var dagisgruppen ute på promenad och de hade sedan äpplestund i skogen. Först så mötte Scarlett dem och hon blev helt lyrisk och skulle springa efter de små små barnen. Men det fick hon inte utan de användes en liten stund som träningsobjekt innan de gick iväg åt olika håll. Men Scarlett var lite orolig att någon av barnen skulle komma bort eller så. På tillbakavägen så träffade hon på barnen igen och då blev det återigen lite träning. Fast Scarlett tyckte de var lite snåla som inte bjöd även henne på äpple – trots att hon satt så fint och tittade på.
Sen var det min tur, jag drog iväg som på spår. Körde gärnet och stängde av öronen för allt annat – nu var det nosarbete. Matte försöker förklara för mig att alla promenader inte är spår men men är inte övertygad (ännu). Sen såg även jag barnen och jag stod och hoppade jämtassa medans de gick och åkte vagn förbi mig. De var så små och tog så lång tid på sig att även jag fick tillfälle att träna. Så sitta stilla och ta ögongkontakt gav ganska god godisutdelning för min del.
Så det är bara att inse att man träffar på massa roliga saker som man vill busa med men inte får. Det var samma sak igår när vi var ute med husse. Då låg där en slö huggorm på stigen och värmde sig i den sista lilla solstrålarna. Husse stampade och kastade lite sten vid sidan om den för att få den att röra på sig men icke så nicke. Fast vi hade inte ens märkt den då. Men när de drog ihop sig och började att fräsa och väsa se då såg vi den också och ville fram och busa leka med den. Ormar ska man låta bli om man har fyra ben var vad husse sa! Den ringlade till slut iväg från sin ljumna sten och vi kunde gå förbi.
Men jag förstår faktiskt precis hur huggormen kände sig – man har hittat det där härliga stället och vill bara vara och mysa där. Samma sak hände oss tidigare, efter en regnomgång så fick vi gå ut och då hittade vi en liten solplätt som var torr och la oss.
