Nu har de kommit fram igen – de där förhatliga stavarna. Vi har återigen fått veta vad det innebär under vissa promenader denna veckan. Stavgång är inte riktigt som vanliga promenader. För det första så sitter man fast i matte med kopplet, hon har liksom ett bälte runt midjan som man spänns fast i. Därefter så är de stavarna man ska inte gå framför utan bakom eller vid sidan om. Man ska inte trampa på stavarna, knuffa på stavarna, leka med stavararna, eller tränga sig förbi dem. När det är stavgång så är det promenad på mattes villkor. Det går mycket snabbare och det är inte tillåtet att stanna och sniffa påvarje lite buske utan nu är det lite raskt promenadtempo som gäller.
Jag måste väl erkänna att jag har lite svårt för de där stavarna. Jag har nog svårt för dem på alla sätt. Det att man ska gå fint och bakom dem – svårt. Att man ska hålla tempo och inte sniffa på varje buske -svårt. Att inte trampa på dem eller ens acceptera dem som en gräns man inte får gå över – svårt. Sen ska jag inte säga det för jag gjorde dessutom en kullerbytta tidigare i veckan. De hade haft soptömning och där låg något spännande kvar på gatan. Jag tog sats och kastade mig ut i ett lejonhopp. Satt fast i mattes baggenbälte och det tog stop i luften. Gjorde en kullerbytta och landade på sidan i gatan. Kan man kalla det att göra ett platt fall?
Syrran är lite avundsjuk att jag så enkelt har straffat ut mig på stavarna för det resulterar i att de flesta stavpromenaderna hamnar på henne och jag klarar mig undan. Men idag så gick vi allihopa och tjejerna drog iväg med stavar och vi killar fick hänga på. Jag gillar och älskar ju fart men vill få styra det hela själv,fart, riktning, längd. Väl hemma sen så tog tjejerna faktiskt en liten vibbstund innan vi fick vila. Jag var lite avundsjuk över att de åkte till stan utan oss, men Scarlett hon jublade. Ingen social träning för henne på överbefolkad loppmarknad!