Idag så var det vår dag.
Vi packade väska och gav oss ut i på en riktig långpromenad. Zorro fick visa (och bevisa) att han är en stor pojk så han fick också en väska på ryggen och bära. En klövjeväska med ett hedersuppdrag. Det han bar var inte tungt men av yttersta viktighetsgrad. Kan nog nästan inte bli ett mer hedervärt och viktigt uppdrag. Han fick ansvaret för att bära på mattes stora temugg. Ja sen husse slarvade bort mattes mugg på tåget sist de var iväg så fick Zorro ta ansvar för muggen denna gången. Han brydde sig inte det minsta om att han fick en väska på ryggen utan tågade glatt iväg som vanligt.
Hur som vi gick på längst en fantastisk strandpromenad med härlig natur och utsikt. Utsikt är viktigt så direkt när jag hittade ett bord så hoppade jag upp och man ser så mycket bättre. Livet från upphöjd höjd är inte alls dumt.
Vi gick på men hade faktiskt tre riktiga stopp. Två av stoppen kallas väsentliga! Den första var för macka med räkost, det tredje stoppet fick vi var sin litet tuggpinne (för chokladkaka är inget för hundar).Men emellan dem så hade vi ett fullständigt meningslöst stopp. Fotostund bland vitsipporna. Fattar ni hur otroligt jobbigt,tråkigt, meningslöst det är. Inte nog med det så trots de 30 talet bilder som togs så blev det inga såna där helt fantastiska bilder. Vill jag inte så gör jag inte är mitt motto! Så genom att häsja, titta bort, resa på mig, vrida på huvudet etc så fick jag som jag ville och vi fick vidare. Zorro, ja han gav upp redan innan det ens blev tal om fotografering bland vitsipporna, inte hans grej.
När vi nästan var framme så fick vi en överraskning. Där var hur många hundar som helst, någon klubb eller så som hade hundpromenad. Vi kom från andra hållet och hamnade mitt i deras promenad den sista lilla biten fram till bilen. Men det gick hur bra som helst. Vid det laget så var vi faktiskt ganska trötta – för vi hade gått en hel mil. Så en härlig dag med en milapromenad. Men efter bilresan hem som gav en kvarts återhämtning var vi redo för bus och rush igen och skuttade runt i trädgården och när mofar kom förbi så visade vi hur duktiga vi är på att rusha, springa, hoppa och busa. Tyvärr så måste jag väl erkänna att kroppen är äldre än vad knoppen tror, så sen när jag vilat till mig en stund så var jag lite stel och seg i kroppen. Men lite vibb, värktablett och lite lättare massage så råde det bot på det hela.