Idag så åkte de iväg med Zorro, på kalas, utan mig. Jag fick stanna hemma och så fick jag ett märgben som något tröstpris.
Väl hemma så berätta Zorro om allt han varit med om hos moster. Han träffade allihopa och även Casper men de fick inte busa runt hur som helst utan de fick bara hälsa på varandra lite fint för att inte busa och rusha för mycket och att Casper hade grävt ner ben i trädgården så att det var som en liten skattjakt om man ville.
Men så kom Zorro helt av sig när han hittade mitt märgben, han kastade sig över det och njöt av ett märgben med lite kött kvar. Den bara låg där obevakad när jag gjorde annat så jag kunde ju inget säga att Zorro tog den. Men jag blev lite ledsen över att bli av med det så fick jag ett nytt märgben. Jag tog det och gick ut och la mig och tuggade andaktsfullt – ett par minuter fick jag i lugn och ro innan Zorro kom för att kolla läget och titta på MITT märgben. Jag morrade åt honom och sa stick med dig – detta är mitt, ta det andra. Han gick en liten lov men så var han tillbaka igen och skulle sno mitt ben, jag sa till honom igen och denna gången så visade jag upp mina nya fina tänder och äntligen fattade han – trodde jag. Men ett tag senare så kom han smygande som en blixtattack för att sno mitt märgben – men se där var mitt tålamod slut och jag flög upp och knuffade bort honom samtidigt som jag skällde ut honom efter noter – nu jäklar lyssnar du och ger tusan i att sno MITT märgben – ta dit egna (eller vänta tills jag lämnar detta). Den lille fjanten blev så överrumplad över att jag blir förbannad att han pep till och sedan gick han och letade upp matte och la sig och vila hos henne… och märgbenen de lades utan ett litet tag.