Morgonen började bra, när matte kom ner så låg jag och fläkte ut mig på boxlången och det var så lugnt och skönt så ni kan inte ana. Matte klappade mig på huvudet men sedan undrade hon var Scarlett var,
ingen Scarlett i sin säng, ingen Scarlett i bädden, ingen Scarlett i uterummet –
helt enkelt ingen Scarlett som vaknar tidigt på mornarna och springer runt och leker med leksaker,
ligger på ryggen och kliar sig på mattan och gör morgongympa. Utan det var tyst och lugnt.
Matte ropade och kallade men ingen Scarlett fanns att hitta…
Men det räckte ju med att bara titta ut utanför uterummet, för ute i trädgården på däcket stod hon och viftade på svans och kropp så mycket det bara gick. Så när dörren öppnades så flög det in en randig virvelvind som hoppade, och viftade på hela kroppen samtidigt. Hon rusade nästan över mig och pussade mig både avigt och rätt och sedan flög hon upp för trappan för att hoppa jämntassigt på husse.
Jag säger då det, om man nu ska lära sig att öppna dörrar (när de tvåbenta glömt att låsa) så får man väl vara smart nog att lära sig öppna dem på båda hållen, eller skälla så att de tvåbenta inser att något är i görningen. (att hon kan skälla visade hon ju häromdagen .. men ute själv så var hon tyst som en mus).
Men så går det när man som bäbban inte har förstått att morgonstund har guld i mun – innebär att man ska LIGGA i sängen och dra sig, inte öppna dörrar och gå ut själv…
I övrigt så har dagen gått åt till trädgårdsarbeten och det har flyttat på växer hit och dit,
men inte en enda sak har de behövts boxer hjälp med. Fast jag hjälpte till sen med att vattna någon av de nya växterna men det var inte superpoppis…
Sen bar det iväg till simmet igen, fast det var andra folk på “vår” simplats så vi fick bada på ett annat ställe idag. Där stod en övergiben/dumpad bil som några dumma tvåbentignar nu ävenslagit sönder alla rutorna på – illa illa för vovvetassar!!!
Efter simmet så åkte vi på besök till Diezel… och jag säger bara WOW.
Hon är ju liksom i löpet, så även om vi inte fick träffas personligen så gick jag över tomten och kissade både här och där – och sniffade och stod där med darrande underläpp och fradga kring näsborrarna. Jag försökte övertyga matte om att vi skulle bli fler vovvar och att jag och Diezel borde få träffas – men något sånt var det inte tal om. När vi väl satt i bilen igen så kom Diezlan ut och sniffade på var jag hade varit.
Tänka sig att se henne, genom hundbur och staket – så nära men ändå så långt ifrånvarandra *suck*