I himlen finns ni …
Där har ni det bra, springer på era gröna ängar och lever livet alla mina älsklingar. Ni får jaga hur mycket rådjur, kaniner och älg ni vill utan att någon säger nej eller att det är farlig. Jag vet att ni har bra tillsammans och hoppas att det dröjer länge innan ni får någon ny lekkamrat. Saknar er alla – och önskar att jag hade fått ha er kvar hos mig längre.
Royal
2003-03-21 – 2011-12-04, Royals ändhållplats
Pretzel’s Ritzy Tux’n Tail
The grace you had from the first day to the last. Your large head was always held high and your body posture was amazing. When you damaged your knee and the arthritic started a new phase in our life – we started our journey into the rehab world. Your mental stamina was amazing and your really lived life to it’s max. You let nothing come in the way and stop you, it was that mental determination and all work we did together that gave you a great life for so long and you did dodge a number of bullets on the way. You were my heartdog – and in the end the heart was what ended your stamina and will power and lead you to the other side of the rainbowbridge.
Min älskade pojk
Din sammetslena hjässa mot min kind
Ditt tunga huvud lutat mot min axel
Dina försiktiga pussar
Dina djupa kloka ögon och vår nästan telepatiska förståelse och kommunikation
Nu är allt det borta
Nu klipper vi bandet , bandet som i alla år funnits mellan oss.
Min hjärtehund, min kloka vän – nu ger du dig ut på egna äventyr.
Saknar dig oändligt -men du finns i mitt hjärta!
Farväl
Ali
1993-07-12
Gambol’s Voyager
Vacker var du inte, men en stor baby med glimten i ögat och alltid på språng.
Den störsa spelevink och clownen i familjen. Du trodde nog du var mer ett två-bent
barn än en boxer. Och skulle alltid vara med barnen, när det vilades sov du också,
när det lektes så lekte du också. Du hade koll på läget och blev en liten vallare
som vallade ihop din barnflock. Du blev mammas hund , men aldrig min.
Din resa slutade med en sladd när du fick en hjärnblödning och din kropp nevrologisk kollapsade.
Tyson
1991-06-02
Dainty-charm
När du var en liten valp så fick jag vara hos uppfödaren i en vecka och ta hand om dig och dina syskon – en härlig tid. Med tiden växte du upp till den stor stora Tyson, men lugnet själv och en go charmknutte. Du var så lugn och trygg i dig själv. Du lunkade på och var alltid glad mot både tvåbenta och fyrbenta -(fast du hade en förkärlek för att jaga efter rådjuren en liten sväng innan du vände och kom tillbaka). Varmt och gott med en stor boxer i sängen när du kröp ner och
la dig på kudden och sov under täcket. Var man någongång ledsen så fick man alltid en stor puss och ett tungt boxerhuvud mot axlen som tröst. Och barnen lekte du med, spelade fotboll och sprang runt. Slår vad om att du var en tvilling, för dig och din bror kunde man knappt se skillnad på förtuom att din vita fläck på nosen var lite större. När du nästan var 2 år och din bror kom på besök och ni fick busa ihop – så var ni så lika att vi verkligen fick se efter att vi inte byte hundar.
De gick så snabbt på slutet när cancers härjade i hela din kropp, men dit du fick komma behövde du inte ha ont längre.
Johanna
Joy-Source
1988-10-31 –
Min första hund, min älskade Johanna du var söt och fantastiskt smart ibland en jobbig kombination. Men namnet gjorde sig väl – du var en stor glädjekälla. En hyperenergisk utbryterska. En stor ‘katt’ som tyckte om att sitta i fönsterkarmarna bland blommorna och titta ner på gatan. Ibland när man kom hem från skolan kunde man se hur blommorna svajade på andra våningen och en boxernos som trycktes mot rutan. Din otroliga förmåga att lyckas öppna skåpet och ta ut soppåsen var enormt, för att inte tala om hur du sedan spred ut kaffesump, kartonger och allt annat i hela lägenheten. För att inte säga när du graciöst hoppade över barngrinden och stod i trappan och glatt viftade på stumpen. Du busfrö – vad jag kämpade med dig och din träning – du goa tös!
Skräcken när du fick ditt första EP-anfall innan vi viste vad det var. Kom det av syrebrist du haft vid födseln ? Sorgen när epilepsin härgade dig mer eller mindre konstant och den enda utvägen som fanns var att låta dig stilla somna in och korsa vägen till >regnbågsbron.
