Det hävdas att jag är en ganska så söt, charmig, gullepojk – ja kanske till och med en riktig snygging.
Men jag är nog egentligen mest en spelevinker redo för upptåg och utforskningar som ibland tappar huvudet.
Dagens promenad blev mycket kort och intensiv – (jajaja jag vet om man inte sköter sig så blir den kort, riktigt kort) Men det blev istället träning och uppsträckning hemma i trädgården
Jag fick lite drillning i sitt, ligg, stå, stanna, fot och se allt det gick väl hur bra som helst! Ja om jag säger det själv iallafall. Men när det kom in störning, då tappade jag huvudet och fattningen. Jag hävdar dock att störningen var lite väl taskig, för matte hon viftade med armen och hälsade både åt höger och vänster. Så jag var ju fullständigt övertygad om att det kom folk eller att någon gick förbi tomten. Så då flög rumpan upp och benen började springa ja liksom helt automatisk av sig själva. Men resultatet blev att jag blev infångad och placerad igen. (och någon människa, katt, hund eller så var där inte ens, utan matte bara lurade och störde mig…)
Märkligt vilket fokus man kan ha, en boll eller kamptrasa som flyger förbi, japp det klarar jag. Men en viftande arm och ett hej, hallåå – då flyger hela kroppen iväg.
