Våra framsteg mäts så helt olika och det är så ORÄTTVIST!
Jag är duktigt och sköter mig alltid men det är aldrig någon uppståndelse över det.
Men idag så skedde något fantastiskt … Brossan åt upp frukosten utan trugning eller smaskigheter i.
Ja men heeeerrrreeee guuuuuuudddd så fantastiskt! Han börjar bli bättre och ingen löptik i höglöp och han äter igen.. jamen kryss i taket och halle lullja.
Varenda dag i hela mitt liv så har jag ätit upp varenda måltid (nja kanske var 1 dag när jag mådde illa) och inte går det något jubel i publiken. När jag har satt i min två frukostar, som häromdagen, nå då blir det sura miner och lite bannor.
Så fasten jag är fenomenal på att äta och sätter mig så lydigt framför min “matplats” när de är matdags och väntar på att matskålen ska sättas och det ska sägas varsågod – så inte får jag fantastiska tillrop för det. ( I värsta fall så får jag faktiskt höra att min midja börjar försvinna, men om den håller på att försvinna så är det väl ett tecken på att jag behöver mer mat ? )
Sen är det också orättvist att Brossan får fler promenader än mig, sen kan de tvåbenta säga va de vill om att han får flera kortare promeander och jag får en lång – men det är orättvist i allafall. För det är antalet som räknas.
Sen har Royal hittat en fördel med tratten, han använder det för att knuffa mig i sidan eller i rumpan för att jag ska flytta på mig. Så nu när jag snor alla leksakerna som han vill ha (för de är ju bara de som han har i munnen som är rolig – oavsett vilken leksak han har i munnen) men det är lite bökigare att få tag när han har tratten och sen kan han helt enkelt slå till med huvudet och jag får en tratt i sidan. Dumstrut!
Så nu ska jag gå och lägga mig och vara lite sur över livet och orättvisorna en liten stund.