Tant doktorn sa att jag har artros i mitt knä och att jag aldrig
kommer att bli bra. Matte var jätteledsen hela dagen,
men jag pussade henne och då blev hon lite gladare…
Kan ju inte ha någon som snorar och snörvlar i min glansiga sammetspäls.
Sen är det bokat tid för att jag ska få en stor lång spruta i knäet –
ja ibland önskar man att man inte förstod va de där tvåbenta pratar