De senaste dagarna har det varit som om jag knappt existerat,
de har knappt haft tid till mig.
Men idag hade matte tid. Det blev en lång härlig promenad
där jag fick springa lös och njuta i solens värme.
Jag sprnag som en dåre fram och tillbaka och runt, runt.
Fast i början av promenade fick jag sitta själv vid ett träd, medans matte
bara försvann. I slutet av promenaden förstod jag varför.
Hon hade lagt ett spår, ca 100-150 m. Jag hade nosen lågt och gick
jättebra i spåret. Det blåste ganska mycket så jag kunde inte lukta något
om inte nosen var nere i backen. Däremot så struntade jag i pinnarna.
Sen har vi kört ett träningspass.
Matte har någon ide om att jag ska sitta med en apportbock i munnen,
och bara vänta… och vänta…. på att hon slutligen ska säga loss,
och jag äntligen ska få en godisbit.
Med ombyggnad och sånt blir det massa saker över, men de kan alltid användas till
något, här fick vi nu ett litet hinder från en gammal väg.
