Ändavänd Zorro

Idag så var han liten flängd den där brossan. Han började morgonen med mycket nära uppvaktning. Han pussade mig, åmade sig och kråmade sig och var som värsta tuppen i hönsgården. Sen så försökte han para sig, jag tittade på honom och sa – lille vän där finns ingen där så bara lägg av. Då kastade han sig ner på golvet var undergiven och kom stutsande upp igen och pussades, sniffades och liksom nästan slog knut på sig själv i sin iver och uppvaktning. Först efter att jag tog upp överläppen och gav honom en dubbeljabb höger, vänster så la han äntligen av.

När det sedan var tur för hans promenad så levde han rövare och var fullständigt döv och obegåvad i vardaglighetens utmaningar som att gå i koppel. Så det blev en superkort vända innan mattes tålamodsstubin var utbränd. De kom hem med raska steg och så fick Zorro springa av ruset i benen i ett par varv på tomten innan det blev träning varvat med bolllek i en timmes tid. Jag fick också vara med men jag tänker då inte alls erkännat att jag själv tappat lite av det där finliret i träningen. Fot och fint sättande vid sidan var kanske lite halvdant om matte för säga det – om jag själv får säga det så var det lite mera personligt och kreativt.