Idag så drog vi ihop. Inte ute och springa och busa ihop eller så. Utan jag stod där och hade en leksak i munnen som jag busade och kastade runt i luften och dödade med värsta huvudskakningarn. Jag hade hur kul som helst!
Då kom Zorro in från trädgården, han tog sats och var frame hos mig i typ tre steg där han kastade sig över leksaken och sög sig fast i den och bara så. NU ska jag ha den – den är MIN. Han ska alltid ha allting och försöker alltid sno och brösta upp sig. Men idag så var jag faktiskt väldigt glad i min leksak – så jag sa till honom FAR o FLYG jag ger inte upp den. Nehe sa han då -det gör du visst för jag tar vad jag vill HA.
Sen så var det boxerfight, ja inte slogs vi så det blev blodvite eller så men det hade klart passerat lek när våra käftarna klapprade och de dova morrer och raggen kom fram. Men Matte vrålade loss och sen fick vi vars ett tag i nackaskinnet och en fot som skuffade oss åt var sida. Så INGEN fick äga och ha leksaken. Men när leksaken försvann så var allt frid och fröjd igen. Direkt efter vårt lilla intermesso så pussades jag och Zorro och jag gick sedan och pussade honom lite extra i mungiporna.
Så frågan är – har jag nu stigit åt sidan för den store fantastiska härskaren Zorro – eller kommer det att bli lite mera gruff och gräl i huset framöver? Matte tycker att jag som har lite bättre uppfostran och livserfarenhet skulle vara herre på täppan och hjälpa till att säga till och tukta Zorro. Men jag säger bara – inte mitt jobb.