Ja, nosen i vädret hade jag en del idag. Då tänker ni att det spelar väl ingen roll om man har nosen i vädret eller inte. Men se det kan det faktiskt ha. När man spårar så ska man tydligen ha nosen ner i marken. Ja, jag kan säga att både jag och Zorro nådde fram till sluten även om vi båda två inte var så där mycket nos ner fint i marken. Jag tänker inte heller kommentera att jag drog av spåret ett par gånger rejält och faktiskt satte mig ner framför matte för att få hjälp. Det vill säga efter att jag hade ställt mig upp på bakbenen mot ett par trädstammar för att sniffa och se om de kanske var köttbullsträd eller så…
Fast ni är detta ju inte hela sanningen för när vi gick promenad medans mattespåret fick ligga till sig, då hade vi nosarna så fint ner i marken och gick efter både älg, rådjur och grisa spåren så fint så fint.
Så kontentan är att motivationen inte riktigt ville infinna sig på så tråkiga saker som mattespår???
På tal om motivation så fick jag äntligen ha apan en liten stund, nu när det var nylagad efter en massiv ansiktsskada och dubbel amputation av benen. Då när jag sen busar och lekar med den, då blev Zorro så exalterad att han liksom satte luften i halsen och lät superkonstigt. Så jag kastade mig fram och sniffade på honom för att säkerställa att han var okej min lille plutt. Nu var det ju ingen fara med honom alls men det är ju bäst att kolla läget. Men jag var taktiskt och var snabbt tillbaka och plockade upp apan igen så han inte bara gjorde en avledande manöver för att stjäla apan.
