Kalasdag.
Idag var det litet släktkalas både barn, gamla och hundar på besök. Ja självklart blev jag så exalterade att jag slog sönder svanstippen så det började blöda men inte bryr jag mig om det. Jag pussade på Plopp, denna lilla söta underbara bäbis. Hon är så snäller och bara tittar med stora ögon när jag pussar henne på kinden (ja det blir liksom nästan hela ansiktet i ett så liten hon är) på fötterna och de små fingrarna.
Men se Caspers min när hans lilla bäbis luktade boxerpussar – då fnös han på nosen och tittade undrande på sin matte (moster) om detta verkligen var okej. Zorro är lite energisk men fick passa på att pussa Plopp en snabbis på foten. Barnbäbisar smakar gott sa han! Sen så passade Zorro på att lägga sig på gammelmormors fötter och vila.
Efter kalaset fick vi en biltur och så äntligen en simtur och sedan blev vi lämnade och övergivna för kvällen när de tvåbenta gav sig iväg på galej. När de kom hem så låg vi och sov så sött båda två. Det var annat än när vi blev lämnade i måndag och de tvåbenta drog iväg – då gick världen under för oss och vi båda skällde och grät ut världens sorg och smärta. Så mycket att grannen kom förbi och undrade om det hänt något. Men se när de tvåbenta drar iväg lite uppjagade och så med ryggsäck på kvällen och helt sonika lämnar oss som de gjorde i måndags. Då tror man ju att man ska bli övergiven för jag vet mycket väl vad ryggsäck betyder, det betyder övernattning. Att jag hade fel i måndags – nope, det tror jag inte på för fem öre. Men när vi får in och slappna av en stund och komma ner i varv innan de drar iväg. Ja då funkar allt hur bra som helst.