Dagen började inget bra. Tre av familjen packades in i bilen och drog iväg. Kvar hemma själv var jag, lilla jag fick inte följa med. Husse, matte tog Zorro och åkt iväg och glömde mig.
Så jag fick vara hemma själv en halv evighet innan de äntligen kom tillbaka. När jag hörde dem på tomten så grät jag ut min hjärtesorg över detta hemska övergivandet. Jag blev utsläppt och fick sniffa över Zorro och se att han var hel och oskadd.
Han luktade massor, och han berättade stort och brett om att han varit i stan. Stadsträning när det är tosia marknad i stan. Stan var full av stånd, folk, barnvagnar, barn, ballonger – dofter och mat. Där fanns också en del andra hundar. Sen var det till att gå fint fint vid mattes sida. Mutad med godis och inte bry sig om allt runt i kring. Det gick bra berättade han. De andra hundarna de var svårt och gick så där, men folk och barnvagnar och barn kryssade han lätt och käckt förbi ivrigt påhejad och mutad av matte. Men en unge berättade Zorro funderade han på att fnysa lite åt, han gick bakom Zorro och frågade sin pappa -“vad det var för något stort som hängde och dinglade på hunden”. Så nedsättande förtal om mina pungkulor sa Zorro och fnös. Sista biten var jobbig för då var han trött, mätt på godis och varmt. Så då fick de gå och sätta sig i parken och relaxa en liten stund medans husse gjorde en insats för världesfreden. Han gick och köpte hundgodis, vomburgare,strupar och annat mums.
Så från att ha varit förtvivlad över att inte fått följa med så var jag supernöjd över att få ha varit hemma och med en liten vomburgare som extra treat när de kom hem var livet absolut på topp för oss alla!