Idag så drog vi iväg till storskogen och gick en härlig långpromenad där. Det luktade massor och vi gick även förbi ett ställe där de tydligen matar och utfodrar grisar. Ja inte såna där rosa grisar utan vildsvin som lever i skogen. Husse han såg rumpan på en liten gris och vi luktade och sniffade som tokar. Men gå vår egen väg fick vi inte utan vi fick lydigt gå med husse och matte. Fast ja, hade jag inte haft det där kopplet på mig hade jag nog dragit en repa för att kolla läget.
Väl hemma fick vi rusha runt lite i trädgården innan vi blev lämnade att ensamma vakta huset. Det händer det helt oväntade. In genom dörren kom ett stor hemskt monster, den struntade i oss men gick direkt bort till fönsterkarmen och tog tag i lampan som stod där. Jag bestämde mig för att inte offra mitt liv för en lampa utan låg kvar. Men Zorro som är beredd att göra allt för sin älskade matte. Han kastade sig fram, utmanar monstret utan minsta tvekan för sin egen säkerhet. Det rullar runt, slår varandra, kastas hit och dit och monster flyger runt i luften. Efter ett par rejäla punshar och fight så lyckas Zorro få det hemska monstret att ta till flykt och försvinna (för att förhoppningsvis aldrig mer komma tillbaka…)
Men i stridens hetta så fick monstret tag i lampan – det som han kom för att stjäla med sig – och den gick i golvet. Upprepade gånger slets den i stycken och finfördelades, självklart i samband med monsterfighten. Inget av detta var ju på något vis Zorros fel, utan allt var det hemska monstret.
När de tvåbenta kom hem, så blev matte inte glad. Inte minsta glad. Trots att Zorro verkligen försökte förklara hur det stora hemska monstret trängs sig in, hur hjältemodig han varit så var matte ledsen över sin lilla lampa. Inte en enda gång sa hon att han hade varit modig, så jag visste väl att jag gjorde rätt när jag la mig ner och inte blandade mig i.
Så full med rött glitter på nosen – sa Zorro – matte jag kämpade väl är du inte stolt?
