Dagen började med lite kalabalik, tvättmaskinen och avloppet spottade ut vatten över hela golvet i tvättstugan. Så sakerna som stod där fick tas bort och sedan torka vatten, torka vatten och torka vatten. Jag försökte vissa hur duktig och hjälpsam en boxerkille kan vara. Men det gick inte alls hem med min hjälp. Istället så fick jag och syrran gå ut och leka och busa i trädgården. Eftersom jag inte är någon busig pojke så bestämde jag mig för att hjälpa till. Jag välte båda soptunnorna och drog ut lite av innehållet. I dessa tider är det viktigt att tänka på miljön. Så jag ville bara säkerställa att matte och husse hade varit duktig och sopsorterat allt rätt.
När matte kom ut och såg min sopsortering på gräsmattan så kan jag väl säga att hon inte blev helt nöjd med min efterkontroll av sopsorteringen. Men kontroll att vi följer gällande regelverk är viktigt! Tar gärna på mig det ansvaret – även om ingen bett mig.
Det bar iväg en sväng till skogen, två hundar, två koppel, två stavar. Japp det kan inte bli annat än bra. Tänker kanske inte förneka att jag kanske snodde in mig i kopplet, stavarna och Scarlett någon gång. Men sen så löste jag det perfekt – fråga mig inte hur men på något sätt så lyckades jag koppla loss mig själv. Så rätt som det var så var jag lös utan koppel -perfekt! Men jag höll mig till flocken som om inget hänt och när matte väl kände och såg det så åkte kopplet på igen. Efter en stund i skogen så bar det av in mot stan.
Först fick vi sitta i bilen och vänta ett par minuter. Därefter så fick jag ut och ta en stadstur. Jag glömde bort mig emellanåt och gick på utan att tänka på matte i andra änden av kopplet. Men sen så gick jag superfint så det vägde upp det. Jag lät bli att hälsa på folk, och det kom en sur fluffentuff hund som skällde ut mig. Jag hoppade mot ett par som jag verkligen ville hälsa på men fick tassarna i marken igen. Men det kom en och hälsade på mig och kelade lite med mig. Efter att gått massa fram och tillbaka och fokusera blev det bilen för min del. Nu var det Scarletts tur, men det gillade jag inte alls utan skällde i bilen och sa släpp ut mig. Matte skulle ha lyssnat på mig och vi åkt hem var var Scarlett sa sen.
Hon hade också fått gå i stan, men när hon bara gått ett par steg så kom där en stor grävmaskin och en maskin som plattade till marken så att hela marken skakade. De bankade och la sten och förde en massa oväsen. Hon blev jätte rätt och orolig och sa nu skiter ja i detta och går hem. Men det fick hon inte utan hon skulle gå på och se glad ut. Det var ett evigt traskande och även om de gick en bra bit från de dumma maskinerna så kändes det nog lite i marken. Så speciellt lugn blev Scarlett aldrig. När svansen väl kom upp igen och kroppen inte darrade som ett asplöv så var de äntligen på väg tillbaka mot bilen fast ett helt annat håll. Då gick de förbi en stor otäck förbaskad kompressor som brumma och lät som åska. Skitstad sa Scarlett – nu vill jag hem! Det var en mycket lättad Scarlett som fick sätta sig i bilen (så lättad att hon faktiskt hoppade in själv utan att vänta på att bli hjälpt upp)
Så när vi åkte hem sa Scarlett, aldrig mera stan, jag så helt okej och massor av upplevelser.