Traumatiskt ögonblick

Det är så synd om mig så det går knappt att beskriva hur synd det är om mig!
Jag får mentala ärr för livet!

Matte kom hem tidigt från jobbet för hon har en kråka i näsan igen, verkar vara som en attans fågelkoloni har slagit ner där, och idag så fick det mycket drastiska konsekvenser.

När husse kom hem så tog han fram simkassen – och sedan hände det hemska och omtumlande,
han tog med sig Royal och sa att jag fick vara hemma. Vi pratar om det som jag älskar mest i hela stora världen,
att få simma och plaska – och då fick jag inte följa med utan fick det fantastiska erbjudandet att gå och vila på boxlången bredvid hostande snörvlande fågelholken. I ren chock och mycket svårt traumatiskerad gick jag ut i uterummet och satte mig för att titta efter dem, om husse faktiskt skulle komma på att jag blivit glömd hemma och komma tillbaka. Jag rörde inte en fena utan satt där som en staty och stirrade ut genom fönstret ända tills de äntligen kom tillbaka hem.

Brossan han luktade ny badad och han bara gick runt där och skröt om hur kul det varit och hur duktigt han varit och att han kämpat på hårt träningspass i jetstreamen och haft leksaken på en pinne för att få upp farten – fnys på dig !