Man är aldrig duktigare än ens senaste prestation.
Som idag, då var vi ute på en promenad, då kallar matte in mig.
Sen fick jag sitta bredvid henne och titta på när fyra rådjur gick på ängen
framför mig. De var fortfarande kvar när vi gick därifrån, och jag som
var okopplad sprang inte efter dem. Fick så mycket berömm så det var otroligt,
jag menar det var väl ingen konst.
Senare på rundan är vi ute och traskar på ett kalhygge en bit från slingan,
då hör vi ett ljud. Hästhovar, samtidigt som jag sätter av i världens fart
kallar matte på mig och springer åt andra hållet. Nu hade jag inte varken tid
eller lusta att komma till matte utan var tvungen att kolla in hästen som
lät, men jag kom ju strax efter till matte när hon denna gången sprang efter mig.
(Vad som hände vid mötet är min hemlighet).. jaha och då helt plötsligt är man
en olydig hund som inte kan uppföra sig och sen var matte lite purken hela vägen
hem.
Vad lär vi oss av detta, ska rundan ha varit bra ska man uppföra sig som bäst
i slutet. För det tar ut dumheter tidigare under rundan.
Hur bra man än uppfört sig i början tas den effekten bort av ett dumt
beteende i slutet av rundan.